Två skadade små tår och 4 fästingar

foto: blick.ax

Den här dagen behövs dokumenteras. Vi gjorde första besöket till akuten med Minni imorse. Jag säger första eftersom hon är ju av en äventyrlig personlighet så det är knappast sista gången. Suck.

Hon välte ett litet bord och fick bordsskivan på sina tår. Bordsskivan var av marmor så den var tung trots att storleken var liten. Vi bor ju ett stenkast från akuten så jag gissar vi var där och ringde på 10 minuter efter att det hänt. Där blev Minni omplåstrad och fick en panadol supp i väntan på röntgen.
Det visade sig att inget var brutet - däremot en liten fraktur på tån bredvid stortån. Små frakturer gör de inget åt (det borde läka snabbt) men såret på stortån var stort så det ska vi visa upp om ett par dagar igen. Till sist fick hon ett ordentligt förband på foten och vi fick åka hem.

Hon grät massor i början, men här är jag ännu en gång tacksam att jag ammar fortfarande. Det är bästa knepet att ta till när ett barn behöver lugnas ner. Hon somnade till och med när vi väntade på röntgen. De var också snälla på akuten och gav Minni  ett klistermärke och en nallebjörn medan vi väntade. Klistermärket var extra häftigt. Att tugga på.

När vi kom hem ville hon inte stå på foten, så hon satt i sin matstol och byggde med lego en stor del av tiden.

Jag och Minni tog sedan en rekordtupplur på två timmar i sängen på eftermiddagen och efter det så har Minni varit på relativt gott humör. Hon går och klättrar och busar med sin fot redan. Hon har tillochmed testat att stå på tå! Gnäller till ibland men oftast verkar hon inte tänka på det så mycket. Härligt med barn när de inte sitter och grubblar över sjukdomar och var det gör ont. Det vore inte så dumt att ta inspiration av det!


Om ni undrar vad som hände med bordet var att det nu är bortplockat ur Minnis vardagsrum. Det har inget förtroende för tillfället. Vi är också utan soffbord - återstår att se hur vi löser det.

***

Jag plockade också 4 fästingar av katten idag. Stackars liten. Imorgon ska hon få bada i fästingmedel! Det är mycket med dom små liven...

vårkänslor

Våren är här! Fatta att den dök upp i år också! Puh!

Den här söndagen har bjudit på lite lite träning, en trevlig brunch på Iwa med andra Jenny,  lite pussar på Kim, städning av det mera noggrannare slaget och till sist när det slutade regna och solen kom fram gick jag och Minni ut och plaskade lite i vattenpölarna. Ja, vi var via träningssalen och busade lite också. Varje dag vi går mot varmare väder njuter jag. Inte bara för att jag tycker om att det är varmt - men hela den här rumban med att klä på barnet går ju smidigare.

Sen om ni inte visste det så är Minni helt fantastisk. Hur mycket kan man älska en sån liten person egentligen? Obegränsat.

Ett dop

Det ordnades med dop när vi åkte upp till Österbotten. Lördagen den 23:e döpte vi vår lilla tös i Dragnäsbäck kyrka i Vasa. Vi var en sjönsjungande (vi gick till och med beröm av prästen) församling på ungefär 25 personer.  Hela dopet kunde inte gå bättre och det är tack vare att jag har världens bästa mamma och en svärmor som inte går av för hackor. Sen ska vi inte glömma huvudpersonen själv som inte fällde en tår under varken dopet eller kalaset efteråt. Hon är sin mammas dotter när det gäller att stå i centrum - den saken är klar!
Prästen Tia-Maria Nord var också den bästa vi kunde få. Hon valde så fina ord och skapade en trevlig stämning i kyrkan.

Vi har valt namnet Minni åt vår dotter. Olivia som mellannamn. Det hittades på när vi bollade olika förslag och det var det första som kändes rätt. Magkänslan valde namnet. Olivia valdes främst för att det är ett fint namn, men vi har fått veta att det fanns ursprung i bådas släkt - så det var helt enkelt perfekt det också.


Jag har knappt vågat se framemot dopet eftersom jag har mest tyckt planerandet och alla beslut kring dopet har varit mycket att stå i. Eller jag har trott det. Det blir väl så när man är nybliven förälder och tycker att man knappt klarar av att få i sig en kaffekopp om dagarna - hur ska man klara av att ställa till ett dop då?! Nu i efterhand så var det ju inte så farligt (tack vare all hjälp).

Ännu ett stort tack till alla som hjälpte till!

att fira sin första morsdag

Årets bästa bild om ni frågar mig. Där satt de hjärtanen och pysslade sålänge jag "sov".

En första morsdag. Det är en dag med förväntningar kanske. Jag är mycket nöjd för jag fick ett kort av Såddin. Det är hennes arbetsnamn här hemma. Det härstammar från att jag kallade mig en latasådd när jag var gravid. Jag sade det EN gång och sen har inte Kim slutat kalla mig det. Sen gick det snabbt i arv då..

Men tillbaka till morsdagen. Jag fick frukost på säng av resten av familjen och sen har vi myst här hemma hela dagen. Kim lagade middag och vi dansade på i köket till lite Snoop dog och Biggie-låtar. Sen en skön sovstund på soffan och däremellan lite skype-stunder med mormor och farmor. Såddin har skrattat jättemycket idag. Min morsdagspresent fick jag redan igår.

Vi avslutade dagen med att följa med Kim till bergskyddet och möta upp hela taekwondo-gänget. Där gjorde lillfröken succé också förstås. Jag var glad över att träffa bekanta ansikten jag sett så sällan den senaste tiden. Vi konstaterade jag och några till som inte haft tid att träna på en stund att man blir alltid så glad att komma på våra träningar.  Så är det - inte ofta man går hem från bergskyddet sur och grinig. Det har vi nog ett stort tack till vår familjära stämning. Jag är väldigt stolt över den.

Stolt över att vara mamma är jag också. Även om jag nu inte har fattat att jag är det ännu.

Förlossningsberättelsen eller "äh! Den där yogar du ut Jenny"

...eller den bästa fastlagstisdagen EVER!

Det rekommenderas att skriva ner sin förlossningsberättelse för man har en förmåga att glömma efter en tid. Eftersom det här är den enda dagbok jag har så får ni också ta del av den. Det är ju inte lätt att ha rätt uppfattning om vad som hände, så det här är hur jag uppfattat det genom mina egna minnen och vad barnmorskan berättade efteråt.

Förväntningar
Jag hade inte målat upp nån klar bild över hur förlossningen skulle se ut. Varför skulle jag när jag ändå inte visste hur det skulle gå. Jag hoppades bara på att det skulle gå snabbt och enligt skolboken. Typ.
Jag blev lite nervös mot slutet, men under största delen av graviditeten var jag cool. Sen de sista dagarna var jag bara så trött på att vara gravid så brydde mig inte alls vilken sorts förlossning jag skulle få. Varje sekund letade jag efter tecken att förlossningen skulle gå igång.

Vattnet!
Det blev ingen dramatisk hollywood- vattenavgång för mig. Jag stod i badrummet på måndagmorgon och hostade (jag var ordentligt förkyld) och kände att fostervatten sipprade ut samtidigt. Jag visste inte att det var fostervatten utan tänkte att "fan, nu har jag ingen kontroll på urinblåsan längre". När det sen kom ännu mera när jag nös till lite senare började jag ana att det var något på gång. Jag avvaktade och sen var det lugnt. Jag var förvirrad, men konstaterade att jag dagen före också hostat utan problem så något har ändrat! Jag ringde till sist till BB och de bad mig komma in och få det bekräftat att det var fostervatten. Nu hade jag också känningar av sammandragningar. Klockan 15 körde vi in och de tog en CTG-kurva för att se att bebisen mådde bra och bekräftade samtidigt att det var fostervatten. Sen fick vi åka hem, men barnmorskan trodde nog att vi skulle komma tillbaka ganska snart. Om vi inte kom in till kvällen skulle vi komma tillbaka på morgonen klockan 8.


Hemma igen en sväng!
Kim åkte iväg och höll träning för vår taekwondoklubb. En stund efter att han åkt började mina sammandragningar öka. Jag satt och klockade varje sammandragning och packade om BB-väskan. När det var 4-5 minuter mellan sammandragningarna ringde jag till BB igen och frågade vad de tyckte. De sa att vi så småningom kunde komma in. Jag ringde Kim och sa att han fick komma hem. Det börjar vara dags. Iih! Spännande!

Jag tog en sista magbild. 

Inskrivning
När vi kom till BB blev vi omhändertagna av en barnmorska jag träffat på sista rådgivningsbesöket. Hon gillade jag verkligen så jag var så glad att vi var i hennes händer. Vi hade fått vårt rum redan tidigare på dagen så jag fick lägga mig ner på sängen och det togs ny CTG-kurva. BM ville inte kolla om jag börjat öppna mig eftersom det fanns en infektionsrisk när vattnet gått, så vi visste inget om det.
Under den här delen av kvällen minns jag inte riktigt vad som hände annat än att jag hade vetekudde på magen för att försöka få det behagligare. Sammandragningarna blev värre och jag bad om lustgas.

In i förlossningssalen och resan mot 10 cm.
Jag hade inte tänkt mig nån prestigefylld naturlig förlossning. Duka fram smärtlindringsbuffen var min melodi.
Lustgasen hjälpte lite.. Tror jag. Nån berusning av något slag kände jag inte (tyvärr). Jag var glad att vi haft andningskurser på förberedelsekursen för jag tyckte andningstekniken funkade bra. Det gjorde ont nu och det var mitt i natten. Jag kunde ändå somna till mellan sammandragningarna, vilket jag tror hjälpte mig mycket. Klockan tre på natten var jag fyra cm öppen och då sattes epiduralen in. Det var underbart! Allt det onda i magen försvann och när sammandragningarna kom så kände jag istället ett stort tryck i underlivet. Trycket var hårt så jag andades frenetiskt ändå, men sålänge det inte gjorde ont var jag nöjd. Epiduralen gjorde att det pittrade lite skönt i kroppen. Jag tyckte det påminnde om när man haft hög feber och den håller på lägger sig. Jag låg och halvsov och kämpade om vart annat.
Klockan fem var jag sex cm öppen. Jag hade kört 1 cm i timmen och jag blev väldigt trött när vi räknade att det är fyra timmar kvar om vi fortsätter i den här takten. Det blev inte så. Kommande timmen var jobbig med täta sammandragningar och klockan sex var jag helt öppen.10 cm! Jag var så nöjd!

Skämtade till det lite mellan sammandragningarna. Det här är en låtsas-flåsbild.

Kämpa Jenny!

Väntan på krystning
Den här tjejen i magen har gått sin egen väg under graviditeten, så varför ändra sig nu? Hon var inte tillräckligt lågt ner för att jag skulle kunna krysta ut henne. Nu väntade ca 3 timmar med att försöka stå i olika positioner för att få ner henne lite. Sammandragningarna var i början få, sen bad jag om lustgas. Jag drack (var jättetorr i munnen efter allt flås) och försökte gå på toa.
Här är minnet lite dåligt. Jag minns att jag stod på knä och lutade mig mot den upphöjda sängen och kramade Kims hand.


Finalen
Det visade sig att babyn skulle komma med pannbjudning. I vanliga fall ska babysar komma ut med smalaste delen av huvudet först (bakhuvudet) och med ögonen neråt. Den här jag hade på gång ville tvärtom. Pannan först ( bredaste delen av huvudet thank you very much ) och ögonen uppåt (dessutom låg hon lite snett med huvudet). Hjärtljuden avslöjade att hon hade det lite kämpigt och läkaren tog två mjölksyretest med nån tid emellan. När det andra tester visade lite höga mjölksyrenivåer bestämde de att vi skulle använda sugklocka.
Här var mina krystningsvärkar på gång. Tyckte de var intressanta eftersom de verkligen sparkade igång en krystningsreflex hos mig och jag kunde bara följa med. Det gjorde ont, men ännu helt hanterbart. Jag fick veta att bebisen hade tjockt mörkt hår. Det var roligt för jag hade hela tiden varit säker på att det var så hen skulle se ut.

Det första under hela tiden hittills som tog försatansjävlaont var när de skulle mecka in sugklockan. Herregud! Jag tyckte jag skrek som en stucken gris, men enligt barnmorskan efteråt var det inte så farligt. Hon borde väl veta. Efter sugklockan berättar de också att de ska lägga in en kateter och tömma blåsan. Jag var ju lätt livrädd nu och jag har alltid tyckt kateter låter hemskt. Till min lättnad kändes det knappt. I och för sig så krävdes väl en hel del för att jämföras med sugklockan.
Sugklockan användes för att försöka styra bebisen rätt eftersom hon låg lite konstigt, jag fick sköta utkrystningen själv. Vad jag fick veta senare var att de gett mig något som skulle skynda på krystvärkarna med tanke på mjölksyretestet. Så när sugklockan var på plats gick det undan.
När de sista krystningarna var igång började det göra jätteont och nu började jag bli rädd för krystningarna. Jag sa till mig själv högt "var modig nu Jenny" och tillsammans med barnmorskornas coachning och vägledning skrek-krystade jag till sist ut henne.
Plötsligt låg hon där på magen. Jag minns att det kändes  overkligt att känna hennes kropp på magen. Hon hade ett blått horn i pannan av sugklockan så hon såg lite lustig ut. När hon slutat skrika låg hon på min mage och tittade på mig med stora ögon. Det var kärlek vid första ögonkastet. Prick klockan 10 kom hon ut.
Efter en stund la vi henne till bröstet och sen somnade jag en stund tror jag. Jag låg kvar en lång stund eftersom jag behövdes sys en del. Under tiden blev fröken vägd och man mätte henne: 3285 gram och 50,5 cm lång.
Jag antar man lever i ett endorfinrus efteråt. Jag tog en dusch och sen skjutsades jag in i vårt rum där jag och Kim åt en ordentlig lunch och fastlagsbulle medan vi såg på underverket som sov. Helt underbar känsla!

Lilla enhörningen. Svullnaden från sugklockan lade sig redan efter en dag. Blånaden var kvar en liten stund till.

5 dagar efteråt när vi var på andra kontrollen hos barnläkaren och han frågade hur förlossningen var så slutade det hela med att jag störtgrät i hans famn och fick fram: "Den var HÄÄÄRLIGT buuääähäähää".
Jag grät förstås pga hormoner och den omtalade babys bluesen . På barnläkarens följdkommentar om att han aldrg hört en sådan beskrivning tidigare så sa grät jag vidare "jag fick ju HENNE buuäähääähää". Så tycker jag fortfarande.
Vad däremot inte var härligt var återhämtningen efteråt. Men det är en annan historia.

Vad jag vill minnas från förlossningen:
- Barnmorskorna och läkarens peppande ord i slutskedet: "Lite till Jenny! Sluta inte nu! Lite till" . Utan de orden skulle allt ha tagit längre, de fick mig verkligen att göra mer än jag egentligen vågade.

- när barnmorskorna och läkaren skojade att de höll andan varje gång jag krystade. De tackade mig när jag var klar så de fick andas igen de också.

- Den enorma kvinnokraft som fanns i förlossningssalen. Jag minns att jag tänkte att här är nog karlar överflödiga.

- När de fick en att tro att man nog var extra duktig och höjde ens kamp till skyarna. "Oj vad du kämpade bra" Jag kände mig oerhört stark efteråt.

En kaffe-monolog

Vi har haft besök av frökens farmor i helgen. Hon myste och kramade sitt barnbarn så mycket hon hann innan hon flög tillbaka till Vasa igår. Inatt anländer mina föräldrar, så vi har besök på löpande band här. Synd att vädret ska visa sin värsta sida nudå.. Jag hade ju sett framemot fina promenader i solskenet - nu vill man knappt sticka ut nosen. Jag hoppas någon dag blir bra.

Min form blir bara bättre och bättre. Har fortfarande tydliga påminnelser av förlossningen, men det går mot det bättre hållet. Imorgon har det gått 6 veckor. Det har nog varit något av de längsta 6 veckorna på länge. Inte lång på ett dåligt sätt då, jag vill ha all tid i världen att sniffa på min bebis.

Jag fortsätter med min MammaMage-app. Nivå 3 utmanar mig på ett sätt så jag blir trött i magen. Om fyra träningspass är jag klar med den och då är jag snart halvvägs igenom. Det finns allt som allt 7 nivåer och varje nivå tar ungefär två veckor att komma igenom om man följer rekommendationerna 5-6 pass i veckan.

Annat då?

Att bebisar kan dofta så gott?! Hur kan man dofta som att man badat i rosenvatten? Önskar det gick att fånga på burk.

Om att äntligen lämna huset med bebis

Ni vet när man har en uppgift framför sig som inte blir av och tröskeln för att göra den växer och från ett litet frö har ett litet monster vuxit fram? Att röra sig ute bland folk med bebis hade blivit mitt lilla monster kom jag fram till idag.

Jag och bejbin har inte varit på många äventyr den här månaden vi haft. Det beror mestadels på att jag inte varit så rörlig pga ont efter förlossningen. Jag har fortfarande inte det helt bekvämt, men det funkar bättre för varje dag. Jag märkte den senaste veckan att det började gnaga på mig lite, det här med att känna sig instängd i huset. Avundsjuka på andra som kunde röra sig fritt och göra vad de ville. Själv låg man på soffan och gjorde ingenting (höll bara en ny människa vid liv! - men vem vill höra på sån logik när man tycker synd om sig själv).

Idag var vi på vårt första äventyr utan Kim. Jag satte mig bakom bilratten första gången på en månad. Vi var till folkhälsan på vår första mammagruppträff. Det gick jättebra! Lillfröken bajsade två gånger och sken som en sol däremellan. När vi kom hem var jag på sånt gott humör. Som att någon fyllt mig med ny livsenergi. Känslan av frihet och en känsla av att det inte var farligt alls. Vart åker vi näst?!

Sen bör jag väl tillägga att vi sov gott hela natten. Kan också ha påverkat mitt fina humör idag.

Jag säger åt mig själv: Skönt att ha dig tillbaka Jenny! Haha!

Bloggkrönikan 2014

Gott Nytt År!

Det är nytt år och dags för en bloggkrönika i vanlig ordning. 2014 var ett år som jag verkligen kommer att minnas pga många saker men bland annat för att jag har varit gravid över större delen av året. Det i sig säger ju att 2015 kommer att bli ett sånt spännande år så jag kan knappt bärga mig.

(Blogg)året 2014 - here we go!

Januari:

Höjdpunkter: Mariehamns taekwondoklubb fyllde 5 år och vi blev också tillfrågade att ha en uppvisning på Idrottsgalan.

Jag sysslade med: Stå på händer var något jag tog varje chans att träna på. Hade stora förhoppningar på att jag i slutet på året skulle våga gå på händer. Nu tog ju livet en liten annan vändning så det målet är längre borta i framtiden.

Februari:

Februari hade fokus på träning och hälsa - precis som det ska va!

Höjdpunkter: Inget tävlar med Nike Blast. Jag inkvarterade hos Kaaja och vi fitness-festade hela helgen. Älskade Nike Blast!

Jag sysslade med: morgonyoga på Avancia drog äntligen igång och jag var en flitig besökare hela våren. Underbara Tabita gjorde måndagmorgnar till något underbart. 

Mars: 

Höjdpunkter: Två ordentliga födelsedagsfester! Min fina bästa systerdotter och gudbarn Moa fyllde 1 år och Tessi fyllde 40 och för henne hade vi ett ordentligt överraskningskalas.

Jag sysslade med: mera yoga, jag njöt av vårljuset och så experimenterade jag i köket och gjorde quesidillas och chokladmousse på kokosgrädde.

April:

Höjdpunkter: Inte mycket som slår den här månaden. Jag, Jane och Kim åker till New York och blir graderade av vår stormästare Richard Chun. 2:a gradens svartbälte i taekwondo är det jag får. Otaliga mängder nerver gick åt.
I april var det också påsk och vi hade trevligt besök både från Stockholm och österbotten.

Jag sysslade med: att träna taekwondo inför bältesprovet, samt förbättra fysiken så gott det gick. Gjorde också ett roligt photoshoot med Tessi vid Bomarsund.

Maj:

Höjdpunkter: bloggmässigt dyker New York-inläggen upp på bloggen. Var också på en jätterolig fest som ordnades från jobbet.

Jag sysslade med: Jag hoppar på bänkpressträning med pojkarna igen efter att ha haft lite paus pga taekwondon. Även annan styrketräning hinns det med.
Jag gick väl och blev på smällen här också - men det vet jag inget om.
Jag, Jane och Kim var också och tog lite foton till Ramsholmen.

Juni:

Höjdpunkter:  På bloggen hände inget speciellt men bakom kulisserna var det positivt kaos. Jag lade ihop ett plus ett och konstaterade att jag var gravid.

Jag sysslade med: vi renoverade poolgården och gjorde en yoga-utmaning.

Jag - gravid i vecka 5-isch. 

 Juli:

Höjdpunkter: Jag hade semester. Åkte upp till Hirvlax och njöt av en av de varmaste somrarna på evigheter.

Jag sysslade med: att anpassa mig till en graviditet. Träna lite, åt massor och vågade berätta åt de närmaste vad som var på gång.

Augusti:

Höjdpunkter: Vi sparkade igång taekwondogänget med en liten samkväm i vårt hus. Det var också skördetider i trädgården.
Min vän Sara kom på besök!

Jag sysslade med: Jag fotade lite outfits och gjorde en populär granola.

September: 

Höjdpunkter: alltid en månad där det händer mycket. Jag inledde med Les Mills Supersaturday. Mariehamns taekwondoklubb ordnade kickboxingläger med Jarkko Jussila och jag gjorde det också officiellt att jag var gravid och tog dessutom mammaledigt från instruktörsskapet på Avancia.

Jag sysslade med:  jag blev lite piggare och tränade på ganska bra. Magen började synas och jag kände mig lite friare än när jag bara själv gått och burit på hemligheten. Humöret var på topp!

Oktober:

Höjdpunkter:
Oktober följde lätt upp september med massa aktiviteter. Intressantaste var workshopen vi i taekwondoklubben ordnade med Tom Witting i neurologisk träning.
Roligaste var när mamma och pappa kom på besök.
 Andra roliga händelser var Betnér och Ismails show "En skam för Sverige" och invigningen av Tessis studio Blick.
Mammalådan från FPA kom också på posten.

Jag sysslade med: att få större mage. Älskade den växande bulan som nu var i en perfekt lagom-storlek. Att klä sig har nästan aldrig varit roligare.

November:

Höjdpunkter:
November inleddes med Halloween-firande, sen firade jag och alla mina Crosskey-kollegor att företaget fyllt 10 år och dagen därefter drog jag iväg till Stockholm för att avnjuta lite Moa-tid och musikalen "Livet är en schlager". Avslutade med att fira Lilla Jul med att koka tomtegröt och julpynta. 
Bästa på hela månaden var ändå att vi fick ett rum klar-renoverat i källaren.

Jag sysslade med: att bli ordentligt förkyld och därmed inledde jag också en träningspaus som räckte hela året ut. Jag hade också sammandragningar som gjorde mig orolig för en liten stund. Tehy-strejken satte sin prägel på tillvaron.

December:

Höjdpunkter: Julfest med taekwondoklubben och julfirandet i Hirvlax och Vasa. En annan fin sak var träff med fina vänner bl.a. paranoid-brudarna på julannandag vid Cafe Bildström i Nykarleby.


Jag sysslade med: att på jobbet förbereda mig för mammaledigt. Åt alldeles för mycket julgodis. Gick in i tredje trimestern. Växte och blev ordentligt tjock. Nu är inte graviditeten nåt att leka med längre. Firade in nya året med alkoholfritt rött vin och god mat i gott sällskap.

Behöver jag säga att Moa stal showen den här julhelgen?