Svartbälte 2:a dan

Woah! Jag säger som Jane - var börjar man berätta när det har hänt så mycket? Jag är hemma lyckligt och hel från New York. Jag har massor av foton och nya minnen i bagaget. Jag tycker vi tar det viktigaste först. Bältesprov och mötet med stormästare Richard Chun 9:e dan, som Mariehamns taekwondoklubb lyder under.

Stormästaren är nuförtiden pensionerad och har gett bort sina egna taekwondoklubbar. Han instruerar nog svartbältare ännu - men har ingen fast punkt utan turnerar mellan klubbarna. Därför möttes vi upp på hans golfklubb istället: Alpine country club ute i New Jersey. Det var en exklusiv klubb där vi säkert bröt mot alla dresscode-regler som fanns. Vi gjorde åtminstone en helt acceptabel entré när vi kom dit med hotellets "house car", dvs en stor fet svart cadillac med privatchaufför.
Klubben var en sån där de hade personal som parkerade bilen åt en. Så enkelt att placera in sig själv i vilken amerikansk film som helst:

Vi traskade in i våra träningsskor - så nervösa så vi bara skakade.  Vi kom in i en jättefin reception och längst bak i rummet satt några uppiffade damer uppradade bakom ett bord. Tydligen någon kommitté till något event. Malplacerade och småfnissande sjönk vi ner djuupt i en mjuk soffa och inväntade stormästaren.

När stormästare Chun till sist traskade in så kändes det lite bättre (jag pratar för mig själv nu). Han var glad och verkade riktigt mysig - även om vi hade lite svårt att prata (pga nervositet!). Vi visades ner en våning till ett barnrum där vi röjde undan möbler för att ha utrymme att göra våra tekniker. När ett bord lades fram för stormästaren så fick jag en ny reality check: det är bältesprov nu - på riktigt! SHIT.


Som alltid när jag är i USA så kopplar jag det mesta till nån film. Det var inte annorlunda nu när vi fick gå in i omklädesrummet som såg precis ut som hämtat ur vilken omklädesrums-scen som helst. Visst ser det bekant ut? Själv tänker jag "seinfeld".

Inför bältesprovs-selfies. Nervös månne?

Nåja, vidare till bältesprovet då.
 Vi hade för någon vecka sen gjort största och jobbigaste delen av bältesprovet i Kims regi (självförsvar, stegsparring, sparring, breaking och alla andra delar som hör till) och filmat och skickat åt stormästare Chun så nu gällde det bara för oss att visa upp våra former eftersom det är viktigaste delen och stormästaren ville se det live för att justera lite.

Jane gjorde sin Koryo först. Riktigt galant och Chun var väldigt nöjd med henne. Duktiga Jane! Hon fick lite feedback på en sak men annars var det ok. Jag filmade under tiden och visste att jag var näst så filmen blev skakigare för varje sekund som gick.
Jag gjorde också bra ifrån mig när jag visade upp formen Keumgang - förutom att jag gjorde en sak spegelvänt. Jag har ännu inte rett ut om det var för att jag var nervös eller om jag alltid gjort så. Fick också instruktioner på att ändra tempo i en teknik och ta bort två onödiga kihap. Sen fick jag också ett godkännande och fick gå till sidan.

Sen var det Kims tur och han visade upp många former! Jag blev helt svettig av att se på. Han jobbade också på snyggt. Jag är så stolt!

Vi tränade även original Koryo. Vi gjorde alla den en och en och sen kom stormästaren med feedback. Vi hade bara sett otydliga videon och läst instruktioner i en av Chuns böcker så vi var lite oklara med vissa detaljer. Nu däremot är det ganska klart.

Till slut sa stormästaren att han tyckte vi har gjort ett bra jobb och att han var nöjd. Vi fick våra diplom och intyg och därefter fick vi även USTA-medaljer i guld.

I det hela fick jag åka hem med svartbälte av 2:a dan, Jane svartbälte 1:a dan och Kim svarbälte 5:e dan.

Efter bältesprovet åkte vi vidare till en koreans restaurang där stormästaren bjöd på lunch. På samma gång passade jag och Jane på att fråga lite frågor som vi förberett som vi sen skulle skriva en rapport om i instruktörsutbildningen vi går. Vi hade förberett "lätta" frågor i form av livsfilosofisk karaktär så han skrattade flera gånger åt oss när han tyckte vi var så knepiga. Men han svarade väldigt fint på allt. Som jag givetvis hade väntat mig av en gammal klok taekwondomästare.

 Han sa att det viktigaste av allt är att "be nice" - alltså att vara snäll. Sen var också ödmjukhet och tålamod väldigt viktigt. Samt att aldrig ge upp. "Never ever give up" var hans motto.

Never ever give up började jag personligen jobba med direkt eftersom hela lunchen åts med pinnar. Maten var god och kändes väldigt hälsosam. En mycket fin kontrast till den amerikanska maten.

Sen väntade vi att hotellets house car skulle plocka upp oss igen. Vi fick varsin hejdåkram av stormästaren, satte oss sen i bilen och försökte ta in den här märkliga dagen på samma gång som vi beundrade New Yorks skyline. Allt kan man få vad med om också...

Påsken är slut. New York nästa!

 Österbottniskt!

 Moa-hjärtat!

 En katt just före hon får sina tassar tvättade!

Vilken skön påskhelg det har varit! Vädret kan inte bli bättre - tänk om det här är den enda sommaren vi får? Man vet aldrig.

Vi har haft en hel del besök i helgen, dessutom hunnit ta det lugnt och idag har tiden gått till packning inför resan imorgon. Det är praktiskt med en långhelg före man åker på semester.

Emmelie och Jonas var över en sväng från Stockholm med Moa. Kul att se hur hon hade ändrats sen jag såg henne sist. Nu går hon snart utan problem vart som helst. Samsam gjorde succé också - väääldigt spännande med en kissekatt.
Katten som förövrigt kan kalla sig Sotis efter att hon hoppade upp i skorstenen imorse. Suck. Nu har också det svarta smetat ut sig så hon är inte vit någonstans utan nu mera grå och ljusare grå.

Jag ska just dra iväg på sista taekwondo-passet innan resan. Jag har packningen ganska under kontroll. Imorgon bär det av! Tar med min lilla dator så förhoppningsvis blir det uppdateringar här under veckan.

Bye bye!

om att springa i fint väder och att hitta en gaffel

Det blev en morgonlänk idag. I det här underbara vädret. Doft av vår och bara fågelkvitter i luften. Knappt någon trafik, inga moln och ingen vind. Man kunde ju tro att det är upplägget för en riktigt bra löptur. Vädret var fint - men min form var inte. Pust och stånk vad tungt det var. 3,5 kilometer sprang jag och sen gick jag de sista 100 metrarna. Passade också på att fota en svan och peta på iPoden emellanåt för små fuskpauser när det blev jobbigt. Sjukt nöjd är jag ändå att kom mig ut.

Kom på att jag skulle rensa golvbrunnen i duschen just före jag skulle hoppa in också. Men det är ju superäckligt så när jag skulle sätta igång så kom jag på att jag behövde verktyg. Så jag sprang på naken i huset med diskhandskar på och hoppades verkligen att ingen oväntad gäst skulle kika in. Lägg till att jag också lät: "uääck! fy ääääh!" när jag plockade upp geggigt gammalt hår OCH en gaffel(!?) ur golvbrunnen. En syn som heter duga! Hur länge gaffeln har varit där utan att nån märkt.. man måste älska gamla hus.

Tja - det var min morgon! Nu inväntar jag syrran och hennes familj! De borde vara på Rosella nu på väg från Kapellskär. 

vad säger du åt dig själv?

Kim kör ibland kickboxningsträning åt en liten grupp. Oftast två grymma tjejer men även andra brukar droppa in emellanåt. Det är fritt fram för vem som helst att va med och jag tänker också försöka mig på det efter New York resan. Imorse när de körde sin kickboxning i bergsskyddet höll jag mig för mig själv. Värmde upp med yoga - solhälsningar och sen lite poser som jag är dålig på och så förstås lite handstående och skorpion-poser.
Tänkte ännu en gång på hur otroligt det är att jag gör sånt här. Att jag kan stå på huvudet eller händer. Halva livet har jag lagt stämpel på att sånt där kan inte jag. Fuck that! Vi älskar att lägga etiketter på oss själva. Lägger vi inte dom själv så är det nån annan som har hittat på det. Jag kan bli fruktansvärd irriterad när folk berättar hur jag är. När folk vet hur jag ska reagera i en situation eller hur jag kommer att bete mig. De har ofta rätt (det är väl därför jag blir arg) men varför har de rätt undrar jag? För att jag  har lyssnat för mycket på vad andra säger att jag är eller för att jag själv har bestämt att såhär är jag.

Att försöka jobba bort alla negativa etiketter man har lagt på sig själv är en bra idé tycker jag. Känner ni igen dom här:

"Neej, jag är ju 40 år - gammal tant. Det där kan inte jag syssla med"
"Nej, jag är så stel - det där kan inte jag göra"
"Nej, sånt där är jag emot - jag stannar hemma (och surar)"


Alla ursäkter vi hittar på. Varför? För att vi är rädda. Rädda för vad exakt? Att vi mittiallt ska lära oss något nytt- uppleva något häftigt? Tänk om vi istället tänkte:

"Ja, jag är ju bara 40! Ungaste människan! Klart att jag ska testa det där!"
"Ja! Jag ska bli vig"
"Ja, det där brukar jag inte göra - men vi testar"

Den där inre rösten vi har. Som vi lyssnar alldeles för mycket på. Vad vi måste jobba på är att svara tillbaka och ifrågasätt. Har den här rösten något vettigt att komma med eller vet den ingenting? Görs det en inre dialog eller är det envägskommunikation?

Sen på tal om att möta sin rädsla. Bilden ovan är från imorse. Jag har varit livrädd att lyfta benet från bryggpositionen. Idag tänkte jag - vad är jag rädd för. Vad är det värsta som kan hända. Sen bara WOW! Nu önskar jag ju att benet skulle komma högra upp - men det får vi ta en annan dag.

Glad påsk på er! Puss!

Vardagslyxen

Mina måndagar har blivit mycket bättre sen jag började gå på morgonyoga före jobbet. Det är en av mina favoritstunder i veckan - jag nästan längtar till måndagmorgon nuförtiden.
 Jag och Tabita (som är yogainstruktören på passet) diskuterade det här med vardagslyx efter passet imorse. Hur man kan ändra sin åsikt om att en dag är värst till att man längtar bara för att man får in en sak man gillar just den dagen. Som att gå och träna och sen ta en varm dusch med bastu på det. Och kanske ett extra gott mellanmål eller en fet kopp kaffe på det. Alla har oftast en dag som är dendär trista dagen. Jag har länge varit oförtjust i tisdagar. Så idag funderar jag på hur jag ska få till en vardagslyxig rutin på tisdagar som gör att jag längtar dit också? jag har inte hittat nåt bra svar ännu - men vetja jag ska komma på det.

 Vardagslyx är också ett besök till frisören. Fast i mitt fall är det mer halvårslyx. Julia på Hair by Julia klippte några cm av mitt långa svall i lördags. Fast det inte blev någon märkvärdig ändring den här gången så är det lika skönt att bli ompysslad för det.

En liten kettlebell-cirkel

Jag kom mig ut på en liten löprunda. 2 kilometer - inte så långt men med tanke på att jag egentligen inte alls var på humör så var det tillräckligt.
Stegade ner till hemmagymmet sen och körde en liten cirkelträning med en 12 kilos kettlebell. I 10 minuter så många varv som möjligt av:

1. 5 stycken kettlebell-svingar
2. 3 clean med höger
3. 3 clean med vänster
4. 3 goblet squat

Jag hade bra fart första 5 minutrarna men andra halvan blev det lite mesfart. 14 varv kom jag upp sammanlagt.

Stockholm halvmaraton

Selfie från förra sommaren efter en lyckad löprunda 

Just det! Jag har ju anmält mig till Stockholm halvmaraton. Ska springa det med min kära svåger. Det blir istället för att springa Lidingöloppet (15 km) igen. Det är lite längre men mindre backigt så jag gissar att utmaningen är ungefär lika. Spännande ska det bli. Jag föreställer mig sommaren full av perfekta löprundor (haha). Meen för att komma dit så måste man få en start och  det är lite småjobbigt.

Jag har hela morgonen gått runt och peppat för dagens träning. Jag borde ut på en liten löprunda för jag har satt upp ett mål att springa en gång i veckan nu i april (mjukstart you know). Eftersom jag inte sprungit något hittills den här veckan och det är söndag börjar det närma sig deadline. Nåja, så jobbar jag ofta så jag är inte förvånad. hehe.
MEN istället för att bara snöra på mig skorna och ta mig ut på en jätteskön länk så har jag druckit kaffe och sett på nyhetsmorgon och funderat vad jag ska träna. Styrketräning eller kanske yoga? eller jag borde nog springa. Men springa och styrketräna? Det är en riktig söndagsverkstad här alltså. Mycket planering och inget blir gjort. Karaktären är på semester.

Det känns som att man står och ska våga hoppa från 5 meters plankan. Nu, nej nu hoppar jag! Nu, nej nu springer jag!


Och vad exakt är jag rädd för? Hög puls??

a sword fighter

Såhär  ser en av alla flera hundra bilder Tessi och jag tog imorse. Kvart före åtta plockade hon upp mig och vi körde ut till Bomarsund. Ett perfekt ställe för häftiga bilder!
Jag hade med mig två av Kims två prydnassvärd och vi lekte loss i över en timme. Det var vackert väder - men kallt. Frosten i gräset gjorde att mina stackars mocka-skor blev våta ganska snabbt. Men skam den som ger sig!
Jag och Tessi blir klokare varje gång vad som funkar och inte. Vilka kläder som behövs om man vill ha en viss effekt osv. Det är mycket som kan göra skillnad. Exempelvis hade Tessi en svart tunn kofta som gav riktigt fin effekt när vinden blåste - bilderna fick en annan sorts dramatik i sig.

Ja, som vanligt var vi supernöjda efteråt. Nu sitter jag bara och väntar att Tessi ska slänga upp ännu flera bilder på nätet.

foton från ett annat photoshoot

Senast jag och Tessi tog oss ut på ett foto-äventyr blev slutresultatet såhär. En sketen halvdimmig höstmorgon med 15 minuter riktigt bra ljus. Jag hade på mig en superhärlig klänning från en HM conscious kollektion (de är ju aktuella med en ny den här veckan). Jättehärlig klänning men alldeles för stor för mig. Tyvärr. Vi hade spänt upp den i ryggen med klämmor.

Imorgon blir det tidig väckning för då ska vi ut igen. Va kul det ska bli!!! Jag har letat upp två av Kims prydnadssvärd som vi ska ha att leka med. Alltid lika spännande att se vad det blir av det! Kanske det blir nåt ninjafoto.. eller piratfoton? Argh!

med inspiration från Paolos mat

Före jag åkte hem till mamma och pappa förra helgen köpte jag ett nummer av "Paolos mat" åt mamma. Det är en tidning som Paolo Roberto ger ut via Aftonbladet. Det var en snygg tidning där de lagt upp recepten bra och tydligt. Bara italienska recept! Eftersom jag blev helt såld på Paolos pasta som han säljer på ICA i Sverige förstod jag att han kan sin italienska mat.

Det är kul att göra mat tillsammans med andra som är intresserade och mamma är ju bäst förstås. Vi hann faktiskt testa 3 recept på den korta tid jag var uppe och hälsade på. Jag hann dessutom kocka till ett recept hos Tommy och Josephine också när jag var där på besök - hann aldrig smaka det själv dock. Hörde sen att det nog fick godkänt. Det receptet jag gillade mest gjorde jag en ny tappning på igår..

Originalreceptet finns i tidningen Paolos mat som finns ute nu. Här kommer den version jag gjorde senast:

Först tog jag två auberginier och skar dom i relativt små kuber. Lade som på ett lutande skärbräde och lade salt över så den beska smaken skulle drivas ut. Här gjorde jag misstaget att inte ha det att dra så länge. Minst 35 minuter tycker jag de ska få dra.

Jag stekte upp en gul lök (i stora klyftor) och en vitlöksklyfta i olivolja. Hällde sen i och kokade
500 gram passerade tomater och tre stjälkar basilika tillsammans med löken. En bra stund (25 minuter ungefär). När såsen är klar silade jag bort löken och basilikan så det var bara såsen kvar.

Kokade upp pasta. Två minuter kortare än vad koktiden på förpackningen sa att man skulle ha.

Aberginierna ska egentligen stekas med en chilifrukt (som man sen tar bort när auberginierna är brynta) men jag hade ingen hemma så jag stekte dom i lite chipotle-pasta istället. I en stor rymlig stekpanna. När de var brynta så hällde jag på tomatsåsen och sist pastan.

Därefter delade jag ut hela blandningen på folieark (5 stycken räckte det till). Före jag knöt ihop folien lade jag i hackad basilika, kosenlaskijaost och salamistrimlor. In i ugnen på 220 grader och 10 minuter.

När jag och mamma gjorde vårt första försök blev det riktigt gott. Då toppade vi pastablandningen med basilika och en bergsost från Rainbow som var väldigt smakrik. Den version jag hade på bilden innehöll egentligen för lite ost så därför lade jag med salami för smakens skull. I originalreceptet tipsas det om västerbottenost.

Hoppas ni förstod nåt av det där. Det roliga med det här är idén med folieknyten där man kan blanda lite vad som helst tycker jag. Jag tänker fortsätta utforska!

En glaskupa från HM

Jag har drömt om en glaskupa länge nu. En relativt onödig inredningspryl som jag inte har lust att slänga många slantar över. Som tur så kommer HM till räddning. HM home förresten - sjukt mycket fint de har därifrån i vår. Skulle lätt kunna köpa hem allt. Visst är den söt? Jag är medveten om att jag inte har bort dendär vita lappen -men den satt som sten så jag måste ta till tuffare metoder.

Kom hem från ett bodycombatpass just - inte mitt livs bästa precis - men alla överlevde! Fick en liten koreo-blackout i min favoritlåt, den jag gillar mest och tyckte jag kunde bäst. Är inte det typiskt då. Nå, sånt händer. Jag har ett pass igen på lördag och då blir det revansch! 

Stay tuned! Nästa inlägg blir om MAT!

New York

Ja, det är dags igen! Vi har bokat och om prick två veckor bär det av! Dags att fylla på taggen "New York". Mot en av mina favoritstäder New York. Jaa!! Äntligen! har inte rest längre än till Österbotten sen jag var till NY sist 2012 - det är ungefär 100 år sen om jag räknar lite snabbt.

Den här gången blir det också mera taekwondo-inspirerat. Inte bara Kim som ska hälsa på Mariehamns taekwondoklubbs stormästare Richard Chun utan även jag och Jane (som också ska med) ska få träffa och träna för honom. Nervigt värre!

Bilderna är tagna från förra gången vi var dit. Ungefär samma tid - i början på Maj. Minns att det var svinkallt mellan varven så med tanke på att de har haft mer snö än vi den här vintern så ska varmare kläder med den här gången.

Nån som har nåt häftigt New York-tips? Nån bra restaurang, nån cool utställning jag inte får missa, nån butik med jättefina saker som kostar nästan gratis? Det är bara at go wild i kommentarsfältet!

älskade Carmen vad vi saknar dig

Det har gått en tid sen sista inlägget. Det har hänt massor sen det. Dåliga och roliga saker. Jag har både skrattat och gråtit mest i år hittills. Först kom gråten och sorgen när mamma och pappas  hund Carmen blev överkörd och samtidigt försvann lusten att ens ha något med sociala medier att göra. Djuren, de är så lätta att älska gränslöst och när de tas bort från en alltför tidigt och så plötsligt - när inte ens valpigheten försvunnit ännu så brister hjärtat. Allt man gör är att man önskar att det inte hade hänt och vad man än gör så går det inte att få det ogjort. Älskade älskade Carmen...


 ...




...sen kom lusten så småningom tillbaka att bry sig om något överhuvudtaget och då har tiden inte funnits. Fullt schema med träningsläger (jag höll och planerade mitt första) i Åbo och resa hem till familjen i Österbotten.

Det är alltid jobbigt att veta var man ska börja när man inte bloggat på länge och sen har massa saker hänt. Så istället för att börja tugga på elefanten så börjar vi på ny kula tycker jag.

Det känns som att det är en nystart på gång. Som symbol för det får väl styrketräningspasset jag just gjorde stå för. Lite marklyft, chins och bicepscurl typ. Orkade faktiskt göra nån sorts form av chins fast jag inte gjort nåt sånt på länge. Det tar länge att lära kroppen ibland - men som tur glömmer den inte så snabbt heller.

Så, det var det. Tårnarna rinner igen.