vad säger du åt dig själv?














Kim kör ibland kickboxningsträning åt en liten grupp. Oftast två grymma tjejer men även andra brukar droppa in emellanåt. Det är fritt fram för vem som helst att va med och jag tänker också försöka mig på det efter New York resan. Imorse när de körde sin kickboxning i bergsskyddet höll jag mig för mig själv. Värmde upp med yoga - solhälsningar och sen lite poser som jag är dålig på och så förstås lite handstående och skorpion-poser.
Tänkte ännu en gång på hur otroligt det är att jag gör sånt här. Att jag kan stå på huvudet eller händer. Halva livet har jag lagt stämpel på att sånt där kan inte jag. Fuck that! Vi älskar att lägga etiketter på oss själva. Lägger vi inte dom själv så är det nån annan som har hittat på det. Jag kan bli fruktansvärd irriterad när folk berättar hur jag är. När folk vet hur jag ska reagera i en situation eller hur jag kommer att bete mig. De har ofta rätt (det är väl därför jag blir arg) men varför har de rätt undrar jag? För att jag  har lyssnat för mycket på vad andra säger att jag är eller för att jag själv har bestämt att såhär är jag.

Att försöka jobba bort alla negativa etiketter man har lagt på sig själv är en bra idé tycker jag. Känner ni igen dom här:

"Neej, jag är ju 40 år - gammal tant. Det där kan inte jag syssla med"
"Nej, jag är så stel - det där kan inte jag göra"
"Nej, sånt där är jag emot - jag stannar hemma (och surar)"


Alla ursäkter vi hittar på. Varför? För att vi är rädda. Rädda för vad exakt? Att vi mittiallt ska lära oss något nytt- uppleva något häftigt? Tänk om vi istället tänkte:

"Ja, jag är ju bara 40! Ungaste människan! Klart att jag ska testa det där!"
"Ja! Jag ska bli vig"
"Ja, det där brukar jag inte göra - men vi testar"

Den där inre rösten vi har. Som vi lyssnar alldeles för mycket på. Vad vi måste jobba på är att svara tillbaka och ifrågasätt. Har den här rösten något vettigt att komma med eller vet den ingenting? Görs det en inre dialog eller är det envägskommunikation?

Sen på tal om att möta sin rädsla. Bilden ovan är från imorse. Jag har varit livrädd att lyfta benet från bryggpositionen. Idag tänkte jag - vad är jag rädd för. Vad är det värsta som kan hända. Sen bara WOW! Nu önskar jag ju att benet skulle komma högra upp - men det får vi ta en annan dag.

Glad påsk på er! Puss!

1 kommentar:

  1. Precis så ska man tänka! Lika klok som alltid. :)

    SvaraRadera