bild från helgens läger i åbo.
Sambon är bortrest tills imorgon så jag fick hålla i trådarna för taekwondoträningen. Jag hittade
ett klipp på youtube som var inspiration för kvällens tema.
Att träna kampsport i en liten klubb som Mariehamns taekwondoklubb är speciellt. Vi har nu tränat så länge tillsammans så vi har byggt upp vår egen gemenskap med vår egna humor och det är bara kärlek i gruppen. Vi hade förbaskat roligt idag måste jag säga.
Det började med uppvärmningen. Vi har en lek som går ut på att vi är två lag. Vi har en boxningshandske som agerar boll och den ska man få i det andra lagets mål. Enda reglerna är att man inte får springa med handsken utan man måste passa den till lagkamraten. Sen är det fritt att slänga, lyfta vrida och bära folk. Vad som än krävs för att få handsken i mål. Vet ni hur det slutar? Jo, alla i en enda hög som sliter i varann och i handsken. Sen kommer det en till och dyker med huvudet före ner i högen med ben eftersom handsken trillat ner på marken varefter en tredje kommer och drar den som dykit ner ut ur högen. Det slits, glidtacklas och jaa... jag stod och gapskrattade åt hela spektaklet. Det är så härligt när alla går in 100%.
Sen var det fullt ös hela träningen. Tuffa svåra sparkdrillar. Ingen gnällde utan körde på. Nån konstaterade med nyfiken ton att det var svårt och sen lade de på en blick som sa att det inte skulle hindra nånting. Ibland hörde man ett högt "autch! aaah" följt av ett skratt. haha! Stålgänget alltså.
Det är kvällar som den här som jag fattar varför jag tränar taekwondo. Glädjen, gemenskapen och galenskapen. Speciellt det galna.
