Mitt första Lidingölopp (15 km)

 

Ja, då var det över. Det som jag fruktat/sett framemot sen jul ifjol. Jag gav ju det som julklapp åt min svåger Jonas - så det var han och jag som snörade på oss skorna på lördagmorgon. Emmelie och Moa var hejaklack och väskbärare. Så ett stabilt team var vi!

Jag hade ångest kring hur jag skulle klä mig - märks att jag är så oerfaren med den här löpningen. 6 grader och snålblåst. Hur varmt blir det då man springer? Det slutade med att jag hade ett par kompressionstights jag fått låna av Jane, en långärmad underställströja och en tunn löparjacka som jag lånade av syrran. Det visade sig senare vara helt perfekt - även om det var kyligt före loppet.

Starten
Vi fick fint väder - fast det var kallt. Kring det hela gick det snabbt. Vi hämtade ut startnumrorna, gick till starten och sen var det att vänta på start. Jag och Jonas var i olika startgrupper och kunde inte byta för starttiden blev lika för alla i samma startgrupp.
Jag fick helt enkelt stå och frysa en halvtimme längre, men det gick nog helt ok. Uppvärmningen stod Aerobicsweekends för!
Hann  knappt med sen när starten gick. Plötsligt rusade vi alla iväg. Jag kunde konstatera att jag var kissnödig. fan!

Efter 3 km
Hade en inre diskussion med mig själv: ska jag lida hela loppet eller uppsöka en bajamaja. Alternativ två valde jag och sen var det frid och fröjd resten av loppet. Tappade väl kanske en halvminut så inte så farligt.

Första halvan av loppet
Jonas hade förvarnat mig att banan är väldigt lätt i början så när läget kändes under kontroll efter 5 kilometer så fick jag säga åt mig själv att inte va för kaxig - det kommer bli värre.
Efter 7 kändes läget riktigt bra ännu och jag fick ännu påminna mig om att det är över hälften kvar ännu. Ta det lugnt! För nu började jag kaxa upp mig riktigt och ökade farten.
Det var mycket folk överallt också och i uppförsbackarna var det trängsel. Jag kom fram till att jag föredrar att spurta uppför backarna framför att jogga sakta - det senare alternativet blev det oftast eftersom det var trängsel. Mina vader gillade inte det så mycket.

Andra halvan
Det var kanske vid 8 km som ett par karlar sprang om mig och jag hörde den ena berätta åt den andra att de kommande 4 kilometrarna är jävligast. Så check på den!
Jag var ju och sprang på banan första gången så jag visste aldrig vad som väntade. Hur hemska skulle backarna vara och hur många är dom - egentligen?
Det var fortfarande mycket folk överallt och jag stirrade mest ner i backen när jag sprang för att undvika att snubbla på nån stubbe, halka på nån klippa eller trassla in mig i nån annans fötter. Konstaterade också att springa nerför var ingen lätt sak. Speciellt inte med mycket folk och lite hala vägar.
Andra och sista vätskekontrollen var där jag blev tröttast. Jag drack ett glas Pripps energidryck och med en äcklig mättnadskänsla mötte jag upp backen som kom direkt på. Jag kapitulerade. Därefter kämpade jag mig fram tills det var en kilometer kvar. Då kom lättnadskänslan och jag vågade ta i lite - men nån spurt blev det inte före jag såg mål eftersom jag inte hade nån aning om det skulle dyka upp en backe till.
Jag sprang in i mål med en ordentlig slutspurt!

I mål
Officiella tiden blen 01:35:53. Helt godkänt tycker jag. Jag hade inte vågat lägga upp nån måltid själv eftersom jag aldrig sprungit den sträckan under träningen så jag hade inget att jämföra med. Är ändå glad att jag hade bra fart genom hela loppet.


Senare på kvällen
Jag fick rejält ont i benen och knäna och höften på kvällen sen. Konstaterade att det var ansträngningen av att springa i nerförsbacke som tagit på mest. Kom på det när jag och Emmelie gick nerför en backe efter en liten tur efter kvällsnacks. Syrran höll på skratta ihjäl sig när jag gick nerför backen som en mommo. Som tur var knäna ok redan på söndag. Träningsvärken i vaderna känner jag av ännu - men sist och slutligen gick det mesta om redan på söndag.

Så till sist: Blir det nästa år igen? Om inget annat kommer i vägen så absolut! :) Har ju en tid att jaga nu!