De som tror de kan (har man aldrig tränat kampsport kan man inte, fast hur många Bruce Lee-filmer man sett) är knepigaste att hantera för här vet jag att det kommer stunden när de märker att det inte är som dom tror. Då är det ofta jag som instruktör som måste ta ner den här människan på jorden. Så ödmjukt som möjligt. Blir personen förödmjukad eller besviken så kommer personen förmodligen aldrig tillbaka. På samma gång kan de här personerna vara jobbigaste att ha i en grupp eftersom egot ofta är på lite på för höga höjder. Dessutom kan inte alltid andra nybörjare skilja ut en egotrippad självutnämnd expert, vilket det kan skrämma iväg en lite mer osäker utövare - som kanske har större potential i slutändan.
De som är nyfikna har ofta nån annan sport i bakgrunden och har lätt att lära sig. Här gäller det som instruktör att se till att personen håller sig motiverad och förblir utmanad. Går inlärningen för enkelt så blir personen uttråkad.
Sen har vi den grupp där de flesta hamnar direkt eller senare. "Jag kan inte"-gruppen. Som instruktör skulle man bara vilja ruska om personen och säga "JO! Inte nu kanske, men bara du övar så kommer du att kunna snart!".
När en person första gången ska göra en rundspark så kommer det en massa ursäkter. Som att jag som instruktör skulle förvänta mig att det ska gå bra med detsamma. Då skulle jag inte behövas ju! Det enda jag vill är att du ska försöka ditt bästa. Våga lyfta benet och känna på rörelsen. Sen få feedback - ta till dig det och försöka på nytt.
Du säger att du inte kan - men jag vet att du snart kan. Inte nu - men om en vecka, en månad eller ett halvår eller bara om tjugo minuter. Sen finns det så klart skillnader på hur bra en person blir - men man ska alltid utgå från sig själv.
Efter en Bodycombatklass var det en tjej som undrade om jag suckade inombords när folk gjorde fel tekniker. Då svarade jag att så var det inte alls - jag blir bara glad när alla kämpar och gör sitt bästa. Jag som intstruktör vill få deltagarna att bli bättre och tänker förstås i de banorna.
Jag försöker alltid göra mitt allt för att en ny person ska gilla det jag lär ut. Alla är en potentiell ny medlem i klubben. Det går heller inte att döma ut nån i förskott. Det går att se talang i en person ganska snabbt - men vilken mängd kämparglöd en person har är svårt att bedöma på kort tid. I de flesta instruktörers ögon är det ändå den som värderas mest. Det vågar jag påstå.
Tja, det här har väl inte med något att göra - bara en liten reflektion som jag suttit och klurat på en bra stund. Jag undrar varför det är så svårt att våga. Vad är farligt med att testa en ny sak där inget står på spel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar