Svartbälte 2:a dan

Woah! Jag säger som Jane - var börjar man berätta när det har hänt så mycket? Jag är hemma lyckligt och hel från New York. Jag har massor av foton och nya minnen i bagaget. Jag tycker vi tar det viktigaste först. Bältesprov och mötet med stormästare Richard Chun 9:e dan, som Mariehamns taekwondoklubb lyder under.




Stormästaren är nuförtiden pensionerad och har gett bort sina egna taekwondoklubbar. Han instruerar nog svartbältare ännu - men har ingen fast punkt utan turnerar mellan klubbarna. Därför möttes vi upp på hans golfklubb istället: Alpine country club ute i New Jersey. Det var en exklusiv klubb där vi säkert bröt mot alla dresscode-regler som fanns. Vi gjorde åtminstone en helt acceptabel entré när vi kom dit med hotellets "house car", dvs en stor fet svart cadillac med privatchaufför.
Klubben var en sån där de hade personal som parkerade bilen åt en. Så enkelt att placera in sig själv i vilken amerikansk film som helst:



Vi traskade in i våra träningsskor - så nervösa så vi bara skakade.  Vi kom in i en jättefin reception och längst bak i rummet satt några uppiffade damer uppradade bakom ett bord. Tydligen någon kommitté till något event. Malplacerade och småfnissande sjönk vi ner djuupt i en mjuk soffa och inväntade stormästaren.




När stormästare Chun till sist traskade in så kändes det lite bättre (jag pratar för mig själv nu). Han var glad och verkade riktigt mysig - även om vi hade lite svårt att prata (pga nervositet!). Vi visades ner en våning till ett barnrum där vi röjde undan möbler för att ha utrymme att göra våra tekniker. När ett bord lades fram för stormästaren så fick jag en ny reality check: det är bältesprov nu - på riktigt! SHIT.


Som alltid när jag är i USA så kopplar jag det mesta till nån film. Det var inte annorlunda nu när vi fick gå in i omklädesrummet som såg precis ut som hämtat ur vilken omklädesrums-scen som helst. Visst ser det bekant ut? Själv tänker jag "seinfeld".































Inför bältesprovs-selfies. Nervös månne?

Nåja, vidare till bältesprovet då.
 Vi hade för någon vecka sen gjort största och jobbigaste delen av bältesprovet i Kims regi (självförsvar, stegsparring, sparring, breaking och alla andra delar som hör till) och filmat och skickat åt stormästare Chun så nu gällde det bara för oss att visa upp våra former eftersom det är viktigaste delen och stormästaren ville se det live för att justera lite.

Jane gjorde sin Koryo först. Riktigt galant och Chun var väldigt nöjd med henne. Duktiga Jane! Hon fick lite feedback på en sak men annars var det ok. Jag filmade under tiden och visste att jag var näst så filmen blev skakigare för varje sekund som gick.
Jag gjorde också bra ifrån mig när jag visade upp formen Keumgang - förutom att jag gjorde en sak spegelvänt. Jag har ännu inte rett ut om det var för att jag var nervös eller om jag alltid gjort så. Fick också instruktioner på att ändra tempo i en teknik och ta bort två onödiga kihap. Sen fick jag också ett godkännande och fick gå till sidan.



Sen var det Kims tur och han visade upp många former! Jag blev helt svettig av att se på. Han jobbade också på snyggt. Jag är så stolt!

Vi tränade även original Koryo. Vi gjorde alla den en och en och sen kom stormästaren med feedback. Vi hade bara sett otydliga videon och läst instruktioner i en av Chuns böcker så vi var lite oklara med vissa detaljer. Nu däremot är det ganska klart.

Till slut sa stormästaren att han tyckte vi har gjort ett bra jobb och att han var nöjd. Vi fick våra diplom och intyg och därefter fick vi även USTA-medaljer i guld.

I det hela fick jag åka hem med svartbälte av 2:a dan, Jane svartbälte 1:a dan och Kim svarbälte 5:e dan.








Efter bältesprovet åkte vi vidare till en koreans restaurang där stormästaren bjöd på lunch. På samma gång passade jag och Jane på att fråga lite frågor som vi förberett som vi sen skulle skriva en rapport om i instruktörsutbildningen vi går. Vi hade förberett "lätta" frågor i form av livsfilosofisk karaktär så han skrattade flera gånger åt oss när han tyckte vi var så knepiga. Men han svarade väldigt fint på allt. Som jag givetvis hade väntat mig av en gammal klok taekwondomästare.

 Han sa att det viktigaste av allt är att "be nice" - alltså att vara snäll. Sen var också ödmjukhet och tålamod väldigt viktigt. Samt att aldrig ge upp"Never ever give up" var hans motto.

Never ever give up började jag personligen jobba med direkt eftersom hela lunchen åts med pinnar. Maten var god och kändes väldigt hälsosam. En mycket fin kontrast till den amerikanska maten.





Sen väntade vi att hotellets house car skulle plocka upp oss igen. Vi fick varsin hejdåkram av stormästaren, satte oss sen i bilen och försökte ta in den här märkliga dagen på samma gång som vi beundrade New Yorks skyline. Allt kan man få vad med om också...

5 kommentarer:

  1. Grattis till er allihopa!

    SvaraRadera
  2. Alltså wow! Grattis än en gång! Så roligt att läsa hela storyn. Blev själv nervös bara av att läsa, hjälp! Vilket mod att resa till New York och visa upp för en mästare på detta sätt. Är det så alla måste göra, resa och bevisa allt man kan innan man får svart bälte? Alltså wow, är mäkta imponerad!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, man var nervös att man skulle säga nåt fel eller göra något helt tarvligt - men han var väldigt snäll så tror vi var nervösa i onödan. ;)
      Att åka till USA för gradering är inget man måste - Kim har behörighet att ge ut svart bälten så våra klubbmedlemmar har den nöjligheten . Däremot är det en ära och fantastisk möjlighet att få träffa en som har en sån lång historia bakom sig och som är så högaktad. och att få bli graderad direkt av stormästaren ger ju en lstor extra bonus till det hela. :)

      Radera
    2. Ja verkligen! Minne för livet!

      Radera