Ja, igår var det premiär på David Fincher - eller Hollywoods version av Stieg Larssons bestseller. Jag såg framemot den, på samma gång som jag hade bestämt mig för att Lisbeth Salander säkert skulle tolkas på ett sätt som jag inte var nöjd med. Det har antagligen med planschen att göra:
Sen försökte jag tolka den igår lite snällare och försökte tänka att Daniel(Mikael) nog såg lite rädd ut på planchen.. men äh det lyckades inte så bra.
Filmen var ändå bra tycker jag. Jag älskade att de spelat in den i svenska miljöer. Svensk/nordisk natur med ljusa sommarkvällar och kalla vintrar. Om ni längtar efter vintern kan ni se filmen så kanske ni ångrar er. De har fångat upp mycket av det vinterväder man glömmer att man inte vill ha.
Många kända svenska skådespelare var med som statister och biroller och ett svenskt "tack" kom ur Lisbeth åtminstone en gång. Underhållande att höra Craig presentera sig som Mikael Blomqvist och på ett ansträngade sätt uttala Mikael på svenskt sätt.
Daniel Craig gjorde en bra Mikael Blomqvist. Han är trevlig att se på - mr. Bond.
Lisbeth Salander var lite mjukare än den svenska versionen. Hon kändes lite mer mänsklig och visade tecken på känslor lite oftare. Det var det enda som störde mig under filmen. Lisbeth Salander är onaturligt hardcore och kompromisslös i boken och det vill jag inte ska ändras. Det är ju det som gör henne så oslagbart underbar. Fast, kanske det var kanske mina tankar före dom gjorde att jag tolkade det så. Säg gärna vad ni tyckte om ni sett den!
En trevlig biroll och kanske den bästa var katten som bodde med Blomqvist i hans stuga. Oerhört realistiskt skådespel! Hunger-blicken när den ville ha mat tillexempel. Det var på riktigt!
Sist då. Läs boken! Ingen har gjort filmen bättre än boken ännu. Det utelämnas så mycket i filmerna. Läs boken läs boken läs boken.
Jag har läst boken, och sett den svenska, så jag måste nog se den amerikanska också! :)
SvaraRadera