jag klarade det

Hej! Ett första ordentliga inlägg efter jag skrev mitt out of office-reply och stack på semester. Jag är och semestrar i vår vackra huvudstad Helsingfors för tillfället så ingen riktig bloggtid finns. Jag har dessutom inte på telefonen, sådär ofrivilligt, eftersom jag glömde min laddare hemma. Ett perfekt tillfälle att ta riktig semester alltså. Jag haröverlevt utan min iPhone! En lättnad att veta det kan jag säga...

Lite om vad som hände i helgen måste ni ju få ta del av iallafall:
På fredagkväll for jag med största delen av Mariehamns taekwondoklubb med Viking Mariella till Helsingfors och vidare till Kisakallio. Där mötte vi upp taekwondogänget från Vasas Futoukai. En dag med gemensam träning samt bältesprov stod på menyn.
Jag hade också på bältesprov och inte vilket som helst. 1:a dan, eller svart bälte skulle jag försöka mig på. Efter 9 års kampsportsträning, karate 2002-2005 och taekwondo från 2006 så var det alltså dags. Jag var riktigt nervös före och kände att jag förberett mig för dåligt. Jag BORDE ha tränat mera på det och det.. tänk om jag glömmer?
Tekniken i sig var jag inte nervös över - där kan man göra sitt bästa även om jag också där tyckte att jag kunde ha tränat mera. Men det gäller bara att satsa mentalt och fokusera och visa upp sitt bästa kampsportsjag.
Vi var 20 stycken på bältesprovet och vi hade knapp om tid. Vi var indelade i 4 grupper varav den grupp jag var i bestod av 4 stycken som försökte oss på de högre graderna.
Kim och Daniel som var våra domare förklarade när vår grupps tur att leverade vi ordentlig kraft. Det hade känts i luften hur hårt tryck det var när vi slog på samma gång. Det var nog dagens bästa feedback tror jag. Fast luften var väldigt tjock i salen där vi tränade så inte så konstigt om vi klarade av det. Det var säkert 30 grader och hög luftfuktighet. Jag var genomsvettig redan innan bältesprovet!

Vid första delen, som alltid är mest fysiskt ansträngade, visade vi upp grundteknik. Vi i grupp fyra fick höra när det var dags för oss att våra domare visste att vi kunde vår teknik så de ville se hur bra vilja vi hade. Hur mycket ville vi klara provet. Det betyder på klar svenska att de skulle plåga skiten ur oss och vi skulle göra all teknik utan desto mer vila eller drickpaus. Ingen längre återhämtning.
Jag var otroligt skärpt när vi gjorde grundtekniken. Jag minns att hjärnan jobbade på högvarv och jag försökte minnas alla små detaljer och påminnde mig själv att göra varje teknik tydligt. Det är lätt att börja fuska. Att korta av slagen, inte ladda blockeringarna ordentligt eller lyfta knät högt i sparkarna. Allt det skulle sitta genom hela provet. Det var först när hoppsparkarna kom som blicken blev lite mörkare. Att hoppa är tungt och när vi utförde de sista åtminstone 18 hoppsidosparkarna så var jag så slut så jag trodde att jag svimmar snart. Som tur var det slut för tillfället och vi fick gå till sidan och återhämta oss.

Nästa del var ett-steg-sparring. Det är fördefinierade partekniker med ett anfall och ett försvar. Det är grundteknik - vilket betyder att varje teknik ska sitta korrekt. Det finns inga luckor för eget påhitt. Jag skulle kunna 30 stycken. Givetvis hade vi inte tid att gå igenom allt utan jag fick en nummer och sen skulle jag utföra den rätta. Det här var det moment jag var osäkrast på före provet men det gick överraskande bra.

Den del som var viktigast, teknikmönster eller former/poomse, är alltid den viktigaste delen. När det var dags var jag slut på energi. Hjärnan slutade funka och jag bommade på alla försök att göra taeguk 7, 8 och svartbältesformen Koryo. Jag fick starta om flertalet gånger med samtliga innan jag fick dom korrekt. Det kändes inte bra eftersom man står där ensam framför domarna och ska leverera en perfekt fint teknikmönster och helst med ett självförtroende som säger att man kan kunde dra det baklänges om det så krävs. Kim och Daniel hade funderat på att skicka ut mig för att dricka och lugna ner mig (jag hann ju jaga upp mig av nervositet när jag missade ett försök efter det andra) men de gjorde det inte och till sist efter att ha andats djupt några gånger så gick det bra.
Fast det var inte med en skön känsla man gick ut sen och väntade på utvärderingen. Jag var så osäker in i det sista att jag skulle bli godkänd att jag knappt kunde ta in det sen...

Imorgon ska jag belöna mig själv med en shoppingdag och sen blir det att ta färjan hem till Åland. Hörs på fredag!