I höstas befann jag mig i ett omklädningsrum på random SATS-gym i Stockholm och lyssnade på några tjejer som pratade.
tjej 1: "Om man skulle väga sig? Det har jag inte gjort på flera år!"
min tanke: Yeah right!
Efter de sett sina resultat diskuterades det:
tjej 2: "Jag skulle vilja typ väga 2 kilo mindre ".
Nu var det här helt lagomviktiga donnor med släng av vältränad kropp. Jag frågar: vad gör 2 kilo för skillnad? Blir plötsligt livet mycket finare och ljusare då?
Så om man går från ungefär 65 kilo till 63 så just när kroppsvikten slår över till siffran 63 så går det ett glädjerus genom kroppen och man känner att wow! Nu är jag så smal jag vill vara!.
Jag tror inte det.
Man måste komma ihåg att kilon och kroppsvikt - det är den mänskliga hjärnans påfund. Det förstår sig inte kroppen på.
(klart, väger man 80 kilo och vill gå ner till 65 är en annan sak.. men när man är en person med godkända BMI-siffror som bara går och gnater om 2 kilon - då är man onödig enligt mig)
WOORD!! Bra talat syster:)
SvaraRaderaKilon är ett sätt vi blivit måttsatta enligt sen barnsben. Kanske det är ett sätt att uttrycka målet med sin träning?
SvaraRaderaKroppsidealen hmm. ett annat kapitel men det börjar redan vid födseln..
Men som du sa, vad gör 2 kilo för skillnad. Dessutom blir du tyngre som vältränad (oftast)
Söta lillasyster: :)
SvaraRaderaLiini: Ja, exakt. Tränar man mycket kan man inte ens se på enstaka kilon på det där viset.
Varför slösa tid på att jaga kilon hela livet?
( Annat är ju förstås om man tävlar i nån sport som har viktklasser - men det är också ett helt annat kapitel.)
Jag känner mig träffad. Förut brydde jag mig skit om kilon, ägde helt på riktigt ingen våg. Men, så fick jag för mig att följa upp kilona då jag började träna. Det som stod på vågen blev så himla viktigt, vägde mig på morgonen, en bra siffra = en bra dag, dålig siffra = dålig dag.
SvaraRaderaNu väger jag mig inte varje dag mera, högst en gång i veckan, men det är fortfarande viktigt var där står. Jag hörde någonstans att man klassas som "tung" löpare då man väger över 68kg, dvs lederna tar mera stryk om man går över den gränsen. Jag ligger på 70 och skulle så jättegärna komma under den "tunga" gränsen. Jag inbillar mig att det skulle göra min löpning bättre, fast jag egentligen förstår att dessa två kilon inte gör några underverk.
Så nu visste du det. Jag är lite schizo, hjärnan vet hur det fungerar men ändå vill jag annorlunda. Ursäkta den långa kommenteraren, jag började fundera på det här efter ditt inlägg och måste bara skriva ner mina tankar :)
Jill! Du behöver inte be om ursäkt för lång kommentar! :) Det är ju bara roligt att nån skriver..
SvaraRaderaJag tror det är ganska vanligt att man stirrar sig blind på vågen.
Det där med att man "hör" nåt som sen svetsas fast i hjärnan är också ganska typiskt. Hur kan siffran 68 vara en magisk gräns då? Det måste ju vara skillnad på hur stor människan i sig är? Eller?
Att en på 150 cm är en tung löpare om hon/han väger 68 kan jag förstå - men hur blir det om det är en på 180 cm?
Jag tycker det är bra att du ställer dig på vågen mer sällan nuförtiden. Det är duktigt! :)
Varning för text!
SvaraRaderaJag förstår nog hur du menar, MEN. Jag har t.ex. 7 kg kvar till min målvikt och då det kommer till de där sista två kilona och vågen svänger till min målvikt kan jag lova att ett lyckorus kommer att fara genom min kropp.
Inte för att jag är fet-fet (du vet hur jag menar). Men jag är fet. Jag har MYCKET hull kring bålen, vilket är det farligaste hullet av allt! Midjemåttet är 14 cm för mycket.
BMI är lika vettigt att se på som BigBrother och att räkna kalorier. Enlgit BMI är jag inte överviktigt trots att jag är fet.
Men du har rätt, man ska inte sätta för stor vikt på vikten eftersom den faktiskt inte går hand i hand med att magra. Om man pumpar kroppen så finns det stor chans att vikten inte rubbas trots att midejmåttet minskar. Jag mäter kroppen hellre med måttband i cm än med vågen i kg. Men jag gläds ändå alltid då någondera minskar.
För som löpare är det alltid hemåt om man inte väger så mycket.
Puss och kram!
ja Liza, det förstår jag ju så klart! :)
SvaraRaderaMen du förstår min poäng också. Det är såna som kanske inte gör så mycket för att tappa vikt utan mer går och känner sig otillräckliga för att de fått en bild av att de kommer att se mycket bättre ut med 2 kilo mindre kroppsvikt. Som stirrar sig blind på vågen istället för att kanske se om spegelbilden nog är ok iaf?
Om man däremot har lagt upp en målvikt som man strävar efter är det ju en annan femma förstås.
å så e de ju skillnad på fett och fett också :) jag har av en orsak för hög "fetthalt" (förhoppningsvis minskar den) men det är inte "farligt" fett har "vägt" mej i höstas på en "våg" som mäter fett muskler osv sen e det en annan femma hur bra det stämmer med verkligheten (just nu väger jag dessutom mindre än jag gjort tidigare men det syns inte i spegeln)
SvaraRadera