Kanonloppet

Min gymkollega Inka, Jag och Sandra är taggade inför starten!

Ja, var ska jag börja? Kanske att berätta att jag går som en anka idag pga att höfterna är sjuka? Eller att jag kände mig som världens starkaste vid 10 km's skylten igår?
Det här kanonloppet var en testrunda för mig och Sandra. Vi hade aldrig sprungit så långt och vi hade ju inte tränat för det heller.  Första målet var att ta sig runt. Det målet klarade vi. Vi uppskattade en tid på cirkus 2 och en halv timme. Min tid var 2 h och 42 minuter. Så jag skulle säga att det målet klarade vi också.  Bra tid att slå till nästa år tänker jag. Tiden är inte att skryta med - men den är jävligt mycket bättre än dom som inte vågade springa. Så de så!

Kanonloppet var ett roligt lopp tycker jag.  De första 5 kilometrarna var endast skog. Vi sprang på traktorvägar och sen till sist längs smala stigar i skogen. Därefter varvades det med grusvägar för att sen in på nån stig i skogen igen. De första 10 km bestod endast av sån terräng. När det var cirka 6 kilometer kvar kom man första gången upp på landsväg och det var först då jag tyckte att vägen var lite tråkig. Som tur var de sista 3 kilometrarna på spånbanan som gick igenom Mariehamn så det blev inte mycket asfalt.
Bästa med terängen var att man måste fokusera ganska mycket på var man satte ner foten, vilket tog bort uppmärksamheten från hur många kilometer det var kvar.
Det var också så fin utsikt. Åländska landsbygden är så vacker att se på.

Hur kändes det då?
Efter 10 kilometer så var flåset under kontroll, kände att jag bra kunde ha haft lite mer fart på. Benen däremot var inte lika bra synkade med hjärtat om vi säger som så. Det var ungefär här jag började känna att jag var stel i benen. Vid 16 km började Sandras ben krampa så då (inte mig emot för mina ben var superstela) började vi gå och gick tills det var ca 2,5 kilomter kvar. Då tyckte jag att jag hade bra energi att ta en spurt in mot mål och sprang i högre takt in mot mål. Jag ville över mållinjen och känna att jag var ordentligt andfådd.
Kanonloppet är inget omöjligt, så med lite träning så borde det gå mycket bättre nästa år. ...bara vi kommer ihåg det då förstås.