Metallicakonserten

Jag har inte lyssnat så mycket på Metallica - mitt hjärta tillhör Guns N' Roses, men eftersom Axl och resten går ihop lika bra som vatten och eld så lär jag aldrig få njuta av en sådan konsert.
Hursomhelst. Mitt konsertsällskap är en väldigt inbiten metallicafan som varit på otaliga konserten med sina favoriter. Jag kunde ungefär hälften av låtarna. Så, min syn på det hela kan ju variera från ett äkta fans synvinkel.

Det första som slår mig när vi stiger in i Hartwall arenan är att Metallicas fans är inget vackert folk. Under konserten kom jag på att de liknade ett gäng orcher allihop. Som i filmerna när de anfaller snygge Aragorn eller nåt... en hop med svarta figurer som ser ut som stryk. Lite smålulliga allihopa dessutom. Urk. Trots det så var de väldigt imponerande under konserten. Väldigt fin publik måste jag säga. De sista 15 minuterna före Metallica steg in på scenen så tror jag vågen gick i ett genom publiken. Vilken stämning, tänkte jag då.

Fem minuter över nio steg lade de igång. Det var mörkt i arenan och plötsligt startade en stor ljusshow och endast James är upplyst när han sjöng. Ljusshowen var väldigt snygg och imponerande, men efter en stund kunde jag ändå inte tänka annat än "är inte det här lite... gay?" *
Jag upplevde att resten av publiken också tänkte wtf?? för det var en viss förvirring i responsen. Ljusshowen slutade efter första låten, som jag förresten inte alls kände igen, och det blev mera klassiskt stuk på det hela. Bra, så vill jag ha det.

Scenen var placerad mitt i arenan och det var mycket uppskattat från min sida åtminstone. Fast vi hade relativt dåliga platser så kändes det som att vi inte var så långt borta. Det blev större gemenskap när bandet var i mitten - det var inte bara dom som hade ståplatser som såg vad som hände. Tummen upp för det!

Konserten var riktigt bra. Kulmen var väl när de spelade "Notting else matters" med "Enter sandman" som följe. Slutklämmen "Seak and destroy" var förstås en solklar hit också.
James var också väldigt vänlig och välkomnade alla nya (de flesta i arenan hade sett Metallica fler än en gång) in i Metallica-familjen. Det blev riktigt hemtrevligt till sist. Hihi!

Som slutkläm på det här inlägget kan jag säga att efter att ha hört otaliga metallica-covers i festsvängarna i alla år så var det skönt att höra originalen för en gångs skull. De vet precis vad de håller på med. Bra band!




*.. men inte för att det är nåt fel på att vara gay. Det kändes inte som att det var på fel ställe bara.