Jenny-aliskt!

Idag var jag på hårdrocksspinning med Thorvald. Hehe. Ser ni honom framför er? ;)
Han såg helt normal ut. Inte gammal hockeyfrilla eller scarf runt huvudet eller läderjacka på sig. Jag tycker att det är fint att det finns variation på spinningpassen, så att det passar för alla smaker. Min smak är ändå spinning utan hårdrock. Åtminstone inte hela passet. Inte min grej alls.

Under spinningpassen har jag alltid många funderingar kring djupa seriösa frågor till tuggummitankar. Idag retade jag upp mig på mänskligheten lite. På mitt gym har instruktörerna som vana att i mitten av passet ta en återhämtningslåt, där man får cykla i egen takt och instruktören går runt och samlar upp vattenflaskor åt dom som önskar påfyllning. Det här tycker jag är riktigt lyxigt och det känns bra att veta att man inte behöver spara på vattnet så att halvlitern ska räcka i 50 minuter.
Idag var Thorvald lite väl sent ute och då tyckte några i publiken att han behövdes påminnas. Det lät ungefär såhär: "Hej hördu! Vatten!" och så viftades det med en tom vattenflaska. Jo, Thorvald var beredd och lade på en ny låt och gick och hämtade vatten. Han var glad och tyckte ingenting.
Jag däremot blev irriterad. Att täckas kräva, som om det står finstilt på dörren när man kommer in, att instruktören hämtar vatten åt dig när du har druckit upp. "Hämta själv för #¤3&%#! " Eller fråga nu helst "kan du vara så snäll och hämta vatten..." eller nåt.
Tänk. Direkt man blir van med något så blir man sur sen och börjar kräva för att det inte är tillgängligt. Jisses.

Nu säger jag inte att jag inte beter mig sådär emellanåt eller att gymmet inte får skylla sig själv eftersom de ger den här servicen. Men lite tacksamhet och sånt är alltid bra att ha i bakfickan. Just det.