Herreminskapare vad det satt långt in att komma igång. Efter "semester", tandoperation, förkylning och en bra sträckläsardeckare så kom jag mig äntligen för att plåga musklerna lite.
Jag vet inte om jag vill skriva så mycket om det, men det bör väl nämnas att jag nog befann mig i ett litet svart hål av självömkan. Jag försöker verkligen undvika att tycka synd om mig själv eftersom jag tycker att jag har det riktigt bra. Det enda missnöjet jag känner har jag skapat i mitt eget huvud. Därför kan jag bli så arg på mig själv när jag VET att bara jag tränar kommer mitt humör att bli bättre och jag kommer att känna mig. Samtidigt var jag för arg och tyckte för synd om mig själv för att ens orka lyfta benet lite.
Det stör mig att det är ytligheten som styr missnöjet. Jag hade nog naivt trott att det skulle vara lättare att komma tillbaka till vanlig form efter graviditeten. Kanske för att jag längtade så att träna utan hinder under graviditeten. Nu känner jag mig ändå som att jag har min kropp tillbaka, men när jag ser mig i spegeln eller ännu värre - ser foton på mig själv så känner jag inte igen mig. Det är inte den looken jag vill ha. Jag vill se stark och pigg ut! Gärna en midja också. Inte trött med dålig hållning.
Det är mot mina principer att gnälla över sånthär - men ville ändå berätta så att jag inte framstår som nån jävla übermänniska som inte känner stressen över extrakilon. Jag hatar och fördömer den här sortens stress däremot. Livet ska vara mera än det här.
Som tur så räckte det med ett träningspass för att få mig på bättre tankar igen. Jag vet inte om morgonens träningspass var lyckat - men trött blev jag. Jag fick mjölksyra efter 3 set thrusters och 3 set enbensmarklyft kombinerat med rodd. Jag fick grym kontakt i marklyften och det var det som avgjorde sen.
Efter det försökte jag mig på utfall och det gick väl sisådär. Så jag avslutade fast jag hade flera övningar till. Energin var helt slut. Jag fick knappt kontakt med mina lår sen när jag och Kim gick ut med barnvagnen efteråt. Humöret är på topp och det bästa är väl att jag är ganska säker på att jag kommer att träna igen snart.
En annan som gör framsteg är Minni. Hon är nu 6 månader och 1 vecka och började krypa förra veckan och idag sitter hon, samt att hon just drog sig upp till stående vid soffbordet. Det efterföljs av att hon ramlar bakåt och slår i huvudet efteråt. Gullungen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar